NOTISA  Sweden

Käck och solbrun eller förnämligt blek

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Förr i tiden var det inte ovanligt att man valde sin äktenskapspartner efter rang och plånbok. Hade man tur så infann sig kärleken så småningom. Först och främst gällde det att skaffa sig social trygghet i en värld som saknade de flesta av nutidens sociala skyddsnät och förmåner.

Det fanns rådgivningslitteratur i ämnet och i dessa luntor kunde läsas att ett gott parti var en flicka med hemgift och arv att hoppas på. För männen gällde det att lämna passionen därhän och låta förnuftet råda. För kvinnans del ansågs det vara förmånligt att få en make med titel och anor. "Välj aldrig en hustru behäftad med sjukdom" manades det i rådgivningsböckerna. "Sjukdom lägger förmögenheter i ruiner. Ohälsans tärda blekhet skall inte förväxlas med den sköna vithet som vittnar om god uppfostran och kultiverat leverne." Man signalerade helt enkelt att man tillhörde en burgen samhällsklass genom att akta sig för att bli solbränd.

De vita marmor­statyerna från antikens Grekland och gamla Rom var skönhets­idealet för 1700-talets ädlingar. Blyvitt och krita var skönhetsmedel som gav den rätta bleka hudtonen. Men huden blev ofta förstörd av det vita ohälsosamma pudret.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Man begav sig trots detta gärna till badstränder och kurorter för att umgås. Men man passade sig noga för att bli solbränd. Om man var välbärgad och inte måste kroppsarbeta för sitt uppehälle ville man minsann visa detta.

Badstranden var näst teatern den bästa platsen att visa upp sig och skaffa sig nya bekanta. På badstranden fanns också alltid någonting att vila ögonen på. Unga äventyrare och äventyrerskor som lögade sig i vågorna utan att låta sig besväras av etikettsregler. Solbrännan fick de på köpet vilket inte tycktes bekymra dem.

Det gällde att passa sig för solens brynande strålar om hon var fin dam under 1800-talet. Men havsluften ansågs vara hälsosam och sällskapslivet var stimulerande. Därför reste man till badort även om man inte badade.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Läkarexpertisen förundrades över att de unga flickorna från de kroppsarbetande klasserna tycktes trivas väl med simsport. De verkade dessutom bli friska av sitt badande ute i den friska luften. Förvånande var också att de på intet sätt var sedeslösa. De blev käcka och väl "klädda" av solens brynande värma. Läkarna drog allmänt slutsatsen att vistelse i naturen var hälsosam för de flesta, om den åtnjöts i de rätta portionerna och under de rätta förutsättningarna.

Den fruktade sjukdomen tuberkulos som var ett svårt gissel under hela 1800-talet och under början av 1900-talet förorsakade inte sällan uttalad blekhet hos de sjuka. Den nobla vitheten som tidigare varit ett adelsmärke blev därmed misstänkliggjord. De som behandlades vid sanatorier fick vanligen tillbringa flera timmar om dagen ute i friska luften vilket ingick i behandlingen. De som blev friskare och som kunde återvända hem var vid hemkomsten mera solbrynta än bleka.

Frisksportare och äventyrare kallades de som gillade att bada friluftsbad. Under slutet av 1800-talet blev dock allt fler övertygade om nyttan med att lära sig att simma. Läkarexpertisen ansåg att simning stärkte rörelseapparaten hos de unga. Även de som inte hade tillgång till strandbad skulle därför öva torrsim för hälsans förbättrande. Bilden visar en frisksportarnajad vid 1900-talets början.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Med tiden ändrades uppfattningarna beträffande fördelar och nackdelar med blekheten och solbrännan. I läkarböcker och i tidningarnas rådgivningsspalter varnades fortfarande för överdrifter. "Man bör akta sig för alltför mycket utsätta sig för solljuset - Ty övermått skadar alltid sundheten. Detta faktum åskådliggöres av huru läderartad och påfrestad huden bliver hos de som återkommande utsättas för solens brännande hetta."

När ledighet och semestrar blev mera allmänt förekommande var sol och bad också något som allmänheten kunde njuta av. Solbrännan blev ett bevis på att man hade avlönat arbete och hade råd att ta semester. Detta blev ännu mera påtagligt när semesterveckorna blev flera och kommunikationerna gjorde det möjligt att resa utomlands. Svenskarna reste helst till solen och värmen. Solbrännan kom snart att ersätta den nobla vitheten som statussymbol.

Vid mitten av 1900-talet var solbrännan populär. 1960-talets innovation var att man kunde spraya sig brun. Reklambildens budskap är tydligt, solbrända flickor är attraktivare än de bleka.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck